Idag såg jag första vitsippan här i Hagalund. Det är ett bra vårtecken och om några veckor kommer södra delen av Hagaparken ha drivor av samma blommor. Idag ska jag ta steget utanför Hagalund och göra något av en demokratispaning som absolut har sina rötter här i Hagalund. Jag tidigare har tagit upp Aminas och Anettes engagemang där barn och vuxna träffas varje söndag och där många vittnar om problem med att förstå hur samhället är uppbyggt och vart man ska vända sig om man behöver hjälp. Dessa kvinnor är ofta invandrade och flertalet har sina rötter i norra Afrika där det nu sker en frihets eller om man så vill demokratiprocess.
Igår natt var det s.k. kulturnatt i Stockholm. Enligt nyhetsprogrammet ABC var det upp emot 60 000 besökare på de olika evenemangen, vilket var en rejäl ökning mot ifjol då det var en avgift. Själv hann jag med judiska museet, Sven-Harrys nya konsthall, stadshuset med orgelspel och öppet hus. Tessins palats vid slottsbacken, national museet. Med så många som rörde sig på stan blev det en betydligt lugnare atmosfär och intresset var mycket stort. Det som var bra var att det främst var fria kulturaktörer som stod för programmet. En spännande tanke vore ju om även kringliggande kranskommuner hade samverkat och visat upp allt det spännande som även finns här i Solna och andra kommuner.
Det som slog mig var att en god vän till mig som tveklöst är väl bevandrad i samhället likt kvinnorna här i Hagalund inte visste vem det var som fattade beslut om vad. I vårt exemple var det investeringen av den s.k. NK-expressen, dvs. spårvägen mellan Sergels torg och djurgården. Det visar sig att den är en av de dyraste resorna som görs på just den sträckan samt att projektet kantats av ökade kostnader. Min vän trodde att det var Stockholms stads som fattade dessa beslut, när det i själva verket är landstinget.
I sammanhanget är det intressant att två statsvetare på DN:s debattsida idag tar upp fenomenet att "problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle". Det tar även upp en spännande tråd i att livspusslet inte middagsbord inte avser alla i samhället, utan främst de som har arbete och lever ett aktivt liv. Men samhället består av så många fler grupper. Deras tes är att Sverige kanske är det mest individualiserade samhället i världen. tråd de inte tar upp är det motsägelsefulla att vi som bor i en av världens mest glesbebodda land, där trängs snart en fjärdedel på en mycket liten yta, och då tänker jag på Stockholm, men vi är måna om att dela upp oss i olika stadsdelar och gärna försöka leva som om vi inte var beroende av omgivningen, och då ett liv enbart på de egna villkoren, och helst utan restriktioner. Denna ekvation går inte ihop, för själva livet i en stad bygger på respekt och samverkan, och där i ligger även nyckeln till framgång.
Hela vårt väsen som människa är så klart i grunden individuellt, men vår igen individualitet bygger på att vi kan spegla oss i andra för att kunna bedöma värdet av oss själva. Utan kontakt eller möte med andra blir det svårt att få respons på sin individualism. En central fråga är vad som bäst utvecklar ett samhälle. Sett i detta ljus blir regeringens politik med ett ökat fokus på individen och egennytta som främsta drivkraft en kontrast till alternativen som handlar om att ge alla bästa tänkbara möjligheter att växa upp och utvecklas samt ge alla en bra fritid och tillgång till kultur samt jobba mer förebyggande när det gäller sociala problem.
När jag ikväll var ned och tog en kopp kaffe nere i parken och träffade många av dessa kvinnor som sökt sig till mötet med andra så tror jag dessa möten och tillgång till mötesplatser kommer vara mer och mer betydelsefullt för att få samhället och dess individer att växa. Det behöver alltså inte finnas en motsättning, men då krävs det också en politik för att förverkliga denna vision.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Hagalund och demokrati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar