Idag på Hagadagen delades Solna stads kulturstipendium ut, och extra roligt var att priset till författare gick till Hassan Loo Sattarvandi. Totalt var det 6 pristagare som fick ta del av kulturstipendierna.
Hassan debuterade med boken Still i början av 2008. Boken handlar om ett gäng som lever ett liv i uppgivenhet här i Hagalund. Boken är på många sätt kusligt aktuell. I början av boken hanteras just valet 2006. Det handlar om valaffischer och då låter tongångarna så här:
"...Vadå skitsnack, kolla på bilderna bakom dig, på alla dessa jävla paroller, sa Saladin och pekade på valplakaten som hängde ned från bron, kolla på dem och läs vad de lovar dig, mig, dig, dig och alla andra, läs vilket plakat som helst, Ey, lyssna, sluta döda min moooooooooude nu, sa Foggy samtidigt som han passade över jointen till mig, Läs bara en enda av de där affischerna, läs bara ett enda citat och säg ärligt om du på allvar tror på dem, sa Salladin och Foggy samtidigt som de började kicka in..."
Det är så aktuellt för här om kvällen stod jag och pratade med två grabbar här i Hagalund som sa just att bo i Hagalund är utanförskap. Att förutsättningarna var mycket sämre. Dessutom kände de en tydlig oro för att integriteten var hotad.
Och än idag förstörs valaffischerna rätt frekvens, och jag måste erkänna att jag tror inte att valaffischerna är det bästa sättet att förmedla en politisk vision, utan de är nog främst en tradition. Politik idag kräver betydligt mer dialog. Samhället är tämligen komplext. Det är först när man får bolla idéer och tankegångar som man upptäcker att man troligen inte har svaret på alla frågor själv, och just därför är det så viktigt att tillsammans med andra försöka utveckla samhället. Det är min motivering till att jag engagerar mig politiskt och för att jag är övertygad om att fler tillsammans kan åstadkomma så ofantligt mycket bättre förslag än om jag ska göra det ensam.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om valaffischer och Hagalund.
Hassan debuterade med boken Still i början av 2008. Boken handlar om ett gäng som lever ett liv i uppgivenhet här i Hagalund. Boken är på många sätt kusligt aktuell. I början av boken hanteras just valet 2006. Det handlar om valaffischer och då låter tongångarna så här:
"...Vadå skitsnack, kolla på bilderna bakom dig, på alla dessa jävla paroller, sa Saladin och pekade på valplakaten som hängde ned från bron, kolla på dem och läs vad de lovar dig, mig, dig, dig och alla andra, läs vilket plakat som helst, Ey, lyssna, sluta döda min moooooooooude nu, sa Foggy samtidigt som han passade över jointen till mig, Läs bara en enda av de där affischerna, läs bara ett enda citat och säg ärligt om du på allvar tror på dem, sa Salladin och Foggy samtidigt som de började kicka in..."
Det är så aktuellt för här om kvällen stod jag och pratade med två grabbar här i Hagalund som sa just att bo i Hagalund är utanförskap. Att förutsättningarna var mycket sämre. Dessutom kände de en tydlig oro för att integriteten var hotad.
Och än idag förstörs valaffischerna rätt frekvens, och jag måste erkänna att jag tror inte att valaffischerna är det bästa sättet att förmedla en politisk vision, utan de är nog främst en tradition. Politik idag kräver betydligt mer dialog. Samhället är tämligen komplext. Det är först när man får bolla idéer och tankegångar som man upptäcker att man troligen inte har svaret på alla frågor själv, och just därför är det så viktigt att tillsammans med andra försöka utveckla samhället. Det är min motivering till att jag engagerar mig politiskt och för att jag är övertygad om att fler tillsammans kan åstadkomma så ofantligt mycket bättre förslag än om jag ska göra det ensam.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om valaffischer och Hagalund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar